busarnas

Jaha längsedan jag skrev här....
Har väl inte hänt så mö... eller det kanske det har??!!
får la försöka minnas tillbaka... nästan 2 hela  veckor...
Inte lätt när dagarna bara rusar förbi... Gäller att gilla läget och hänga med...

Menmen
Kusinträff va det iaf dax för sist jag skrev... har jag för mig?!
Bidde en hyffsat lyckad tillställning...
Synd att många åkte hem tidigt..
Men gjorde ist att vi andra (utom stackars Ässet) stack till Sigges..
Inte världes bästa val nu i efterhand... Kände mig så gammal där..
Men men nu har jag varit där och tror det kommer dröja ngt år innan jag är tillbaka där..

Dagen efter så städades det undan och party tält revs.. och vi drog hemmåt vid middags tid..
A skulle sätta sig i en bil till Uppsala för en endagars kurs om postbilar...
*lät så kul och inspirerande INTE*

Så jag och barnen va själva i... Passade på att njuta lite och busa lite och självklart äta pannkakor..
Men är så glad att jag har en som delar min vardag.. fy det är redigt strängt att ha 3 små själv..

Veckan rullade på i ett rysligt tempo..
Fattar inte vart tiden tar vägen..
Men jobbade iaf tis, ons.. ledig torsdag och då passade jag på att baka en kaka med mina barn, i rena förvirringen så stog smöret kvar i micron... Därför den bidde lite smulig.. men dock inget fel på smaken..
Men den är la lite nyttigare då?!?!

Helgen som varit har jag näst intill bott på jobbet..
Man gör verkligen långa pass på helgen, men slapp denna gång iaf nån tråkig delad tur..
Och ska väl kanske inte klaga, har ett jobb att gå till... Ett jobb jag fatkiskt är bra på... och som ger mig lite..
Och jag kan känna mig nöjd när jag går där ifrån..
Även om man ibland kan känna sig otillräcklig och maktlös..
Vi jobbar ju ändå med galma som är i slutet på livet..
Och där anhöriga ibland har svårt att förstå att deras älskade mamma/pappa faktiskt är sjuk och påväg ur deras liv...

Kan förstå att det känns sorgligt, men ändå ha svårt att fatt hur dom inte kan acceptera att dom levt ett långt liv och kanske nu ska lämna dom...
Mamma är ju ändå mamma..
men jag va tvungen att försöka acceptera att min mamma skulle lämna oss tossigt tidigt..
Och jag tycker att döden är naturlig... (när man blivit gammal ska tilläggas)
Och att den ska göras så värdig som möjligt..
Dvs smärt och ångestfri..
Ibland är det svårt att få anhöriga att inse att det nog är dax att börja ge en skvätt morfin..
Dels för att hjälpa andningen och att dom ska slippa ha ont..
Visst dom försvinner bort lite mer.. men dom mår så mycket bättre...

Jag kan iaf med gott samvete säga att min mammas sista vecka hade hon inte mer ont än nödvändigt och va väldigt väl medicinerad...
Sen kunde jag inte prata med henne... eller jag pratade men hon svarade mig inte..
Men hörde mig det gjorde hon..
Kunde ibland se en blinkning... hon kramade handen.. eller en tår som kom i ögonvrån...


Nähä slut surrat och kaffe dax...