busarnas

Här hemma rullar tiden verkligen på..
Tycker mest att tiden går åt till jobb, tvätt, städ, matlagning och toppar det hela med lite sjuka barn...
Tänkte att nu när våren är på intågande och det luktar skit utanför, att man kanske skulle åter få lusten till att skriva lite..

För 2 årsedan va jag iaf en flitig bloggare...
Det va då våran sköna böna ville ut,,
Och jag krev så gott som varje dag vad som hände.
Lite för att jag skulle komma ihåg, lite för att skriva av mig mina känslor och för att alla som undrade här hemma hur det gick..

och just den 8:de april för 2 årsedan skrevs detta:
När kvällsmaten kommer och jag sätter mig för att äta börjar det igen att mola... får en ny spruta som inte riktigt hjälper ringer på dom igen... provar att vila en kvar utan att det försvinner... gör inte ont bara väldigt obehagligt...
BM kommer in efter att ha pratat med jouren Petur som tycker att vi ska göra ett försök med att stoppa förlossningen med dropp nere på förlossningen...
Snabbt iväg... känner paniken.. Jag hann ju inte ens prata med A!!!!!!!!!

Väl nere kollas med UL både bebis och livmodertapp... Busbebisen hade nu vänt sig i tvärläge... inte bra men sa Petur.. om det är riktiga värkar så kan dom vända HAN rätt igen... Är det en pojk?? sa jag - Nä det vet jag inte sa han men på Isalad är alla pojkar tills motsatsen är bevisad... Mycket trevlig doktor... Men imed att vi bägge va ganska övernes om att barn skulle det ju inte bli här- inte än iaf.
Och min livmodertapp va ju inte heller påverkad av sammandragningarna....

Min stackars A hann inte mer än hem från lund hämta busarna och ta på dom pyjamas..
Sen ringer jag och säger att han får gärna åka ner igen...
Ville ha han hos mig och ville att han skulle stanna hos busarna ..
Kände mig så kluven,,
Men han kom och fort gick det nog ner mä...

Den 9:de april skrev jag...
Jaha exakt tre månader förtidigt kom hon då.....A följde läkarnas försök att sätta respirator på lilla Emma, men nejdå hon skulle andas själv....trots ett par försök så gick det inte.. nänä låt gå då sa han och satte bara på CPAP (ett över tryck i näsan som gör att lungorna hålls uppspända..) Hon vägdes mä innan hon kom in på neo.. hela 1100 gr stor tjej!
Anders följde med in till rum 4 där hon skulle va nu ett tag.. allt va bra med henne och allt fanns alla fingrar och alla tår... väldigt små men dom va där allt...

Ja tänk hur livet kan förändras på bara ett par minuter..
Från att ligga och vila lite middag en söndag eftermiddag till att tio minuter senare vara på väg till förlossningen i halmstad med en exterm prematur förlossning på gång
Och 3 dagar senare vara förälder till en söt liten väldans liten tös på 1100gr..

Och där livet inte redigt blir sig likt på 9 veckor..
Eller det blir ju aldrig som det va innan..
För efter all jobbig sjukhus tid så följde hon ju faxx med hem..

Och just när man är i flängandet hem- sjukhuset..
Kluvenheten att sakna sina stora barn när man är på sjukhuset,
Ha dåligt samvete för man är hemma en natt eller lite på helgen..
Ja inget jag önskar någon..
Men med facit i hand så växte man som person under denna tid,

Och sen hade vi ju en faslig tur, Emma va verkligen redo..
Kunde gått så mycket sämre..
Man hörde om barn med hjärnskador, fel på ögonen, hjärt fel, lugn probelm
Ja det finns mycket som kan gå fel, när man ska ut till världen 13 veckor förtidigt..
Finns ju en anledning till att man ska va gravid i 40 veckor..



Men nu är hon stor vår böna..
Fyller ju två år i môra!!