busarnas

Ja precis så... Idag blir vår lilla böna 6 månader... Kan inte fatta vart tiden har tagit vägen??!!! tycker inte det är längsedan jag låg ner i lund med världens ångset inför att göra telefonsamtalet hem den där tisdags kvällen den 8 april..... >Tänk det kanske va onödigt... det kanske inte va dax denna gången,,, skulle A köra ner i onödan... han hade ju precis kommit hem till busarna....  Men samtidigt ville jag inte va själv.... hade ju väldigt regelbundan sammandragningar.... gjorde väl inte jätte ont men långt ifrån smärtfritt va det ju........ Och läkaren som va inne sa ju att jag va helt opåvärkad på tappen så det skulle förmodligen gå att stoppa denna lilla bebbe...ev....

Ringde iaf hem och pratade med A som sa att jodå klart att han kommer ner....*min goding* Farmor gick bort och stoppade isäng busarna och A körde än en gång dom 23 milen till lund..... behöver jag tala om att det tog inga evigheter för honom att komma ner....
Kände mig genast lugnare bara han va på plats..... Tänk vilken klippa han är....

Vi fick lite kaffe och nårra mackor i med att jag inte kunnat äta min kvällsmat, för så fort jag satt upp så blev det värre....
sen va det dax att försöka sova lite.... A fick en säng uppställd så att han kunde försöka sova... mitt dropp va ökat till max för att försöka få stopp på det hela.... hmmm ja just det... lyckades väl iaf somna till en timma... sen vaknade jag av att det molade på redigt efter en 45 minuter och ca 5-10 rejäla värkar så väckte jag A och ringde på klockan och sa att detta nog inte gick att stoppa...
Vi skulle få en plutte liten bebis i v.26+6, som kanske mä skulle va jätte sjuk....
Men dat va ju iaf över 2 dygnsen jag fick kortisonet för hennes lungor iaf...
Läkaren ko in och kollade... jo nu hade nog tappen blivit lite kortare... och jag skulle gå på toa och då hade vattnet börjat färgas rosa... ett tecken på att ngt va på gång....

Jaja bara att ta det som det kom nu då... men än ville han inte stänga av droppet.... hoppet va inte ute... bebisen kunde gott stanna ngn dag till i magen.... men som alla vet så hade fr. Emma jätte bråttom och tittade ut ca två timmar senare... och visade alla att hon minsann va redo för livet utanför....

Även om den första tiden va tuff.... med mycket oro så visade hon att hon va en redig fighter.....

Efter en veckaa i lund va vi uppe i halmstad där vi stannade till damen va 35. veckor....
Då va hon redo.. vägde 2500gr åt från flaskan alla sina mål... höll värmen och ja precis som "normala" barn....

Och nu 3,5 månad har vi varit hemma... och ja hon äter en hel potion gröt nu mitt på dagen, vänder sig från rygg till mage.... sover hela natten och är fortfarande lika envis och ilsken